Tankar om ett nyfunnet konstnärskap

Aldrig mer könlös sång. Om jag varit där så vill jag aldrig mer tillbaka dit. Jag önskar alla sångare djup kontakt med varje kroppsdel i sitt sångutövande; en andning som får bröstkorgen att vibrera, lår som spänns, fotsulor som står stadigt, en rygg som utvidgas, en bäckenbotten som arbetar och en avslappnad nacke... så här kan jag gå på, i målande beskrivningar.... Sensationen av en ansats, en anspänning, ett syfte, en styrka... det bekräftar verkligen mitt "varande".

I fysiska laborationer med utövande från andra konstformer än opera blir det mer och mer påtagligt hur outforskade de kroppsliga markerna är. Förnimmelsen om att hela min kropp är enad i min sång, i de toner och melodier som ljudar, ger ett helt fantastiskt endorfinpåslag. Fysiskt utforskande är helande! 

Jag brottas med min syn på "god" opera (bra opera), vad huvudsyftet är med mitt utövande, och vad jag och annan publik vill uppleva på en operaföreställning. Är det så att publiken i första hand vill höra vackra röster och melodier, och att gestaltningen är sekundär? Men jag tycker ju dramat är så oerhört viktigt, det kan sjungas hur vackert som helst, men en fattig story med fattiga sceniska gestaltningar lämnar mig blasé. Är jag unik? Har jag ägnat så många år åt operagenren helt förgäves? Har jag inte fattat grejen? Har jag varit naiv? Borde jag ha ägnat (ägna) ännu mer tid åt min vokalteknik och inte fokuserat så mycket på att känna och förmedla; försöka få publiken att känna det jag känner? Det är ju ändå inte det publiken vill uppleva, eller??

Givetvis kastar jag ut dessa frågor för er att fundera över. Jag kanske är på den nivån att rösten redan bär ganska bra, och är så stadig, att den klarar ett mer fysiskt förankrat gestaltningsarbete nu? Jag vill tro det! Min röst och min sång mår bra av att få leka! Den känns friare och gladare, flyter obehindrat på. Jag repeterade bl a en duett ur en känd Mozart-opera idag, med en annan sopran, och i det samarbetet, i interaktion och kommunikation med en annan sångare är det som att kroppen öppnar sig obehindrat. Jag känner glädje och inspiration i samspelet som uppstår, och då är det som att allt tidigare "tekniktrassel" är som bortblåst.

Idag har jag även laborerat med den gröna klänningen, arbetat på en relation till tyget, plagget, att hitta flera "färger" och nyanser i mitt scenspråk. Jag är tacksam för andra masterstudenter som iakttar och kommer med konstruktiv feedback och ställer reflekterande frågor. Arbetet är på en hög professionell nivå, och att få skapa i en sådan tillåtande atmosfär är en ynnest! Jag ser fram emot en första publik presentation av mitt verk, min process, mina sånger, mitt sceniska undersökande, nästa vecka!