Nya konstnärliga uttryck

I efterdyningarna av en tuff höst där jag ifrågasatte mig själv, min profession och vad jag vill med mitt artistskap kom så ett nytt, förlösande arbete igång. Under cirka 15 års tid har jag använt skrivandet som min ventil, och drömmen om att en dag skapa något större utifrån mina dikter har länge funnits. I vintras började jag skriva manus, tonsätta mina texter, och rollbesätta musikdramat med arbetsnamnet "Den gröna klänningen".

Länge funderade jag på om jag skulle involvera någon mer i min process med manusskrivande och tonsättande, inte med anledning av att jag skulle sakna kreativa konstnärliga idéer, utan för att det jag skapar kanske inte skulle anses "tillräckligt kompetent" för att visas upp på en professionell scen. 

Jag har komponerat vid sidan av mitt sjungande sedan jag var 16 år. Jag kan inte konstens alla regler, men en del kan jag. Tillräckligt. Tillräckligt för att det jag vill berätta, det jag vill uttrycka, ska kunna förmedlas. Om jag sätter mina texter och melodier i någon annans händer att ändra och "förfina" är det inte längre autentiskt. Inte längre mitt verk. För en sak har jag kommit fram till; jag strävar mot det vardagsnära och "sanna", så långt det är möjligt, i mitt arbete på scenen. Personligt, men inte privat. Utmaningen är att som aktör våga kliva utanför "the comfort zone". Mitt musikdrama, på en akt, ska få genomgå den processen, vi ska kunna känna igen oss i huvudpersonernas kamp, och på ett intimare sätt kunna närma oss opera.

Samtidigt med skapandet av min enakts-föreställning har mitt intresse för porträtt ökat, och kanske på grund av en del omständigheter har jag även där vågat kliva utanför det "serverande" och "säljande" uttrycket. Jag har förstått att det jag gör nu, är modigt. Modigt för mig. Jag tar konstnärliga och känslomässiga risker, där jag riskerar att stöta på nya problem och ny sorts kritik. Men jag tror så starkt på min berättelse, på hur mina texter och dikter i den "nakna" och sårbara form de kommer framföras i, kommer att beröra. För om glöden är stark i mig, tänder den nya eldar. Det är en vacker tanke. 

Jag tror på att en gåva är till för att förvaltas. Jag nöter fortfarande sångteknik och har realistiska drömmar om fler möjligheter att arbeta vidare som operasångerska, men jag tror att det finns flera vägar dit! Allt man företar sig leder en vidare, leder vidare till nya kontakter och möjligheter, fördjupar ens konstnärskap, så länge man vågar chansa.