Mästare i dramatik, livspussel och kreativt kaos?

... jag må leva uti hundrade år! Nåja, 95 tänker jag i alla fall bli, för jag har så mycket jag vill hinna göra innan jag dör (fyller år idag). Om jag får vara frisk, vill säga. Inte alla förunnat; men för dem som fått lämna jordelivet alldeles för tidigt tänker jag LEVA varje dag, som en hyllning i tacksamhetens tecken. 

Fr o m 3 september kommer jag att vara tjänstledig i 1 år från mitt arbete på Kulturskolan för att SKAPA, på "Master i Musikdramatik" vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Mitt musikdrama har antagits som projektidé vid universitetet, och jag kunde inte tacka nej. Hur skulle jag kunna tacka nej till en möjlighet att undersöka en konstnärlig frågeställning, såsom hur jag kan vara med och förnya operakonsten, och göra den tillgänglig för alla (?). Manus, texter, musik.... allt är mitt. Ur ett ungt sårat hjärta, som titeln på den diktsamling jag en gång skrev, men aldrig publicerats. Nu ska mina texter få liv, dramatiseras, analyseras, sjungas... och mynna ut i en redovisning, och förhoppningsvis ett par föreställningar våren 2020. Jag är så otroligt stolt. Mitt hjärta ligger i den där enaktaren. Jag ser scenlösningar och ljussättningar framför mig, och de fyra rollerna är besatta. Det är ett ganska svart relationsdrama, men skrivet med värme, kärlek, och hopp om att askan är den bästa jorden. Jag riktar ett stort tack till de sångarvänner som nappat på ett samarbete med mig, jag ska ge mitt allt för att det ska vara värt er tid. Jag tror att en spännande fas snart tar sin början. Jag har ingen aning om hur det här ska bli, vad livet, projektet kommer att utvecklas till. Jag vet inte hur det privat kommer att påverka mig eller mina nära, men en sak vet jag, och det är att bejaka livet och lusten. Grip chansen när den kommer, lyssna på bubblandet, pirret inuti, det är ditt undermedvetna som vill säga dig något; att du lever, att lusten och glädjen lever. Den kärlek som bor i mig, är oändlig, precis som allas vår kärlek är! Den räcker till.

Kreativt kaos, ångest och "livspussel" löper parallellt, men jag försöker acceptera att det är så, och förstå att allt har en mening. Motgångar har jag upplevt många. Tårar? Oh ja. Men lika mycket skratt klingar ur min kropp, och jag gör mitt bästa för att ödmjukt omfamna allt livet sveper framför mina fötter.