Jag, flykten och existensen

Det var längesen jag skrev här. Det har varit en minst sagt omtumlande start på hösten där livet på något sätt ställts på sin spets. Nu har jag spenderat två månader på Artisten i Göteborg och "processat" projektidéer tillsammans med mina programkamrater; och all improvisation, kroppslig och röstlig utforskning, samt projektpresenterande har nog omedvetet skakat om i mitt undermedvetna. Filosofier och existentiella frågor har lyfts, och hjärnan har varit ständigt upptagen av reflektion och att smälta intryck. Det är faktiskt omöjligt för mig att i ett enda blogginlägg sammanfatta alla tankar som jag ändå önskar jag kunde sätta ord på, men nu börjar jag få en inblick i vad "artistic research" innebär, och vilka spännande möjligheter det ger.

Jag har på den här korta tiden fått in konstutövare i min sfär som kommer från konstformer och utgångspunkter jag inte har någon erfarenhet av, så samtidigt som mycket är nytt för mig så känner jag hur mycket uttryck och rutin jag har i mig; och det överraskar! Och då reflekterar jag även över varför jag blir överraskad över min egen förmåga! 

Mitt i det konstnärliga undersökandet, och pendlandet mellan min "bas" och Göteborg, började min kropp värka. I ca 4-6 veckor har jag haft en ständig, men varierande, kroppsvärk. En natt värkte hela höger sida, från höften och ner i höger ben så mycket att jag inte kunde sova. Sen fortsatte det, som svallvågor. Värk på morgonen i hela kroppen, oerhörd trötthet, sen kunde det vara borta ett par timmar innan värken stegrades till kvällen. Jag kom knappt upp ur sängen före klockan 12, hela september och halva oktober månad; jag kom iväg på ren vilja. Oerhört trött och begränsad mängd energi per dag. Sen har det fortsatt.... stel nacke, tarm- och magproblem, nedstämdhet... "Det är ett skov", tänkte jag spontant, "men av vad?"

För en vecka sedan var jag plötsligt bättre. Jag förstår ingenting. Men å andra sidan är jag van, förmodligen något stressutlöst, så nu funderar jag över mina livsval, hur jag vill leva och var. Vad orkar just jag, och vad är viktigast? Hälsan förstås. Klarar jag ett liv med högt tempo och ständiga miljöbyten? Skulle jag verkligen orka ett ständigt resande frilansliv, och prestationskrav, i längden? Kanske min hälsa och känslighet inte tillåter det? Andra kanske orkar, men vad säger min kropp? Dessa tankar ställer förstås också till det i mitt inre. Drömmar överses, utvecklas, mognar. Lev idag. Lev i nuet. Forcera inte. Njut. Hänge dig mest åt lusten, det finns inga "borde"....

Jag är uppväxt på en liten ort som jag flytt ifrån hela mitt vuxna liv, förkastat ett liv där, inte sett någon som helst utvecklingspotential över den platsen. Visserligen krävde mina karriärsatsningar ett miljöombyte, för jag ville mer, ville bort, ville inte kännas vid den inskränkta omvärldssynen som jag alltid upplevt råder där. "Man måste röra på sig för att utvecklas mentalt", har alltid varit mitt ledmotiv. "Fy fan för att bo på en liten bruksort, händer ju absolut INGENTING där". Till viss del har jag ju rätt, eftersom kulturutbudet, infrastrukturen, skolutbudet osv är väldigt litet, och jag behöver mer stimulans än små orter kan erbjuda.

Jaha. Då sitter jag i en ännu mindre by idag och stortrivs. Vilket hyckleri. Eller? Var kommer avsmaket för min uppväxtort ifrån? Visserligen har jag ett mycket stort behov av nya möten med människor, utbyte för mina existentiella tankar, utveckla mitt sjungande på en högre nivå, djupare nivå, och därför behöver jag storstädernas utbud, samtidigt som landsbygdens tystnad och natur gör mig hel. Alltid kluven. I allt. Oftast. Haha. Men jag hanterar det.

Men så idag, för första gången någonsin slog mig tanken: "vad är det jag flyr ifrån?" Jag har nämligen två gånger på kort tid tvingats besöka min uppväxtort då jag lämnat min bil för reparation till en släkting (som jag är så tacksam inför). Idag bestämde jag mig för att ta en promenad runt alla vägar där jag lekte som barn, trots grå himmel, kyla och duggregn, medan bilen servades. Det slog mig att jag säkert inte gått där på 15 år. Jag har inte velat. Känt en olust inför tanken. Varför? Det var en hel del mörka moln på min himmel under barndomsåren, absolut, men under promenaden slog det mig att "fan, det var ju så mycket glädje OCKSÅ!" Så mycket lek, och gemenskap, kojbyggande, fantasivärldar, glas- och skelettutgrävningar i skogen, sena kvällar ute, inga föräldrar som tjatade, frihet, tältande, badande, berättande, vänskap... Jag och mina vänner och kusiner hade nog aldrig tråkigt, vi hittade på nya lekar och miljöer JÄMT. Ändå var jag så olycklig när jag var ensam. Gråt och skratt. Konstant dubbla känslor. 

Jag tror jag måste sluta fred med mina rötter. Jag måste gå från förakt till kärlek. För idag var det som att jag litegrann upptäckte miljöerna på nytt, som om någon öppnade mina ögon från någon sorts dvala och jag kunde se ett stråk och tänka, men "wow, var det såhär vackert?" Och allt detta främst för att jag under en 40 minuter kort promenad verkligen tog mig TID att STANNA vid känslor och tankar, inte bara skynda vidare.

Tack för mig. Tack för idag. Tack för att du orkade läsa. Kanske börjar även du reflektera.