I den stora sångerskeångestens famn

Jag är väldigt envis. Jag har väldigt svårt att acceptera och försonas med att jag (ännu) inte uppnått vissa karriärmål som jag satte redan för många år sedan. Jag frågar mig gång på gång; vad hände? Var gick jag vilse? Ska jag ge upp och acceptera faktum eller ska jag vara tålmodig och invänta chanserna? "Acceptera" och "vänta" och "tålamod" är verkligen inte ord jag förknippar med min person. Tyvärr. Haha. Acceptans är det jag arbetar mest med, för det är jag medveten om är något jag behöver utveckla för att inte gå under och stagnera själsligt. Acceptans är att se verkligen såsom den är och inte såsom man önskar att den vore... Envishet är en enorm styrka men kan också vara förödande. Jag ser det som ett misslyckande att inte fullfölja de drömmar jag en gång skaffat mig. Men det är också viktigt att acceptera omständigheter, yttre faktorer, som påverkat min väg mot målen, och det har jag svårt med. 

Man måste vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, springa på rätt personer i rätt sammanhang. Man måste välja rätt repertoar vid rätt audition och ha rätt ackompanjatör, rätt coachning för ens unika röst, rätt jury, rätt publik, rätt atmosfär, rätt tid på dagen, rätt psykiskt tillstånd på rätt dag. Man ska inte ha ryggskott eller vara förkyld, eller lida av sömnbrist eller fokusera på andras (mer storslagna) färdigheter. Man ska ha rätt kläder, rätt leende, rätt ålder, rätt flöde, rätt ljus, rätt avstånd, rätt sal, vara lagom mätt och ha självtillit. 

Självtillit. 

Där har vi nog den viktigaste egenskapen av dem alla. Med självtilliten följer en sådan tilltro till ditt eget väsen att det blir lättare att acceptera hur de yttre faktorerna spelar roll. Jag ska bara knäcka koden för hur självtillit skapas och bevaras. Oh my. 

I nästa blogginlägg ska jag försöka beskriva min något ångestfyllda (men välbehövliga) väg genom uppvaknande och självreflektion, till att "äga mitt eget hantverk".