I den stora sångerskeångestens famn 2.0

Snart är den första terminen avklarad på detta masterprogram. Master i Musikdramatik. Coolt. Och är det något jag känner att jag kommer att bemästra ännu bättre när jag avslutar denna avancerade utbildning så är det att reflektera kring konstnärskap och vad det faktiskt är. Med ångest följer oftast en sorts "pånyttfödelse", så ångesten är egentligen vår vän på livets väg. För ångest föder val och prioriteringar; vad vill jag, och vad behöver jag välja bort för att må så bra jag kan. Akutåtgärder måste sättas in; du måste välja NU! 

All ny kunskap och alla konstutövare (klasskamrater, föreläsare etc) jag möter har gett mig helt nya perspektiv på mitt eget konstnärskap. Herregud vad många valmöjligheter jag har! Och att hela livet ha strävat efter ett ideal (som är väldigt påtagligt inom operabranschen), och att ständigt bli jämförd med andra sopraner, blir plötsligt något jag ifrågasätter. Måhända om min röst skulle vara svårplacerad, men ändock- det är den röst jag faktiskt besitter. Så. Vad tänker jag göra med den? Vad kan just min röst och mina erfarenheter förmedla till de som vill lyssna? Varje kropp och varje röst har en historia och just min unika röst är precis lika värdefull som andra röster. Den har något att berätta! (Skickar detta som en uppmuntrande tanke till ALLA konstutövare och sångare som ibland tvivlar på värdet i sitt hantverk).

Jag kan sträva efter en "öppen" röst utan spänningar, och en "grundad" röst som bär- det vill jag. Men jag kan "knicksa" och "trixa" i all oändlighet- lik förbaskat har jag en röstfärg och en klang som är som den är! Tänk så underbart att bara acceptera och börja leka! Hurra! Börja berätta historier, utnyttja och använd det du varit med om, släpp kontrollen och utforska din inre röst och det din kropp bär på. "Du bär din kunskap inom dig", omedvetet. 

Just det här gör jag inom den här Masterutbildningen; jag börjar äga mitt hantverk, min konst. Jag improviserar, provar, ljudar, krälar, trampar, smyger, känner, lyssnar. Och jag gör det i det bästa av sällskap; allt från skådisar till dansare och bildkonstnärer. "Det finns inga hinder, du kan. Vad kan hända?" Kroppar i en enda stor rörelse. Ifrågasättande. Så mycket intelligens och filosofi i samma rum. Och alla brinner för samma sak; att få ge något viktigt till samhället, att få bidra. Underbart. Kultur har en sådan enormt viktig plats i vår samhällsapparat.

Och tänk. Jag får processa ett musikdrama jag själv skrivit och komponerat. Jag lägger det i min ensembles händer och det kommer bli så bra. Jag bara vet det. Det kommer från hjärtat, och även om publiken inte skulle gilla mitt verk så är det ändå ett konstverk. Det finns ändå där. Även ett litet frö pryder en stor äng.