Dikterna får liv- ett första uruppförande

Black. Lights on. Italian tune. Green dress. Watching, sensing, walking, expressing, laughing, shouting. Crying soul, sad soul, a touch, a glimpse of hope. Singing, feeling, listening, talking. Black.

Projectpresentation done. My poems have been sung, heart is turning whole.

Mitt uppe i förberedelserna hinner jag inte tänka på annat än just framställningen. Teaterstudio, medverkande, revidera presentationstexten 3 gånger, ljud, ljus, maila, chatta, boka tider, salar, fixa kläder, färger, sjunga upp, tänka på texten (minns jag den?)

I andra stunder hinner jag kort reflektera över om pianisten eller medsångaren tycker detta är skit. Tänker på den där särskilda takten, "undrar om den går att spela?", eller "är det för simpelt, kommer de att förstå?" Det är ju bara jag som har hela verket inuti mitt huvud, från början till slut, från ljus till klimax, från mörker till hopp. Men nu ska vi framföra fragment som är löst sammansatta av mig själv, en första presentation, ett första uruppförande inför enbart särskilt inbjuden publik från scenkonstområdet. (Den publik som ser allt).

Två tonsatta dikter ur dramat framförs, "Den gröna klänningen" och "Jag går i bitar". När teknikern efter genrepet nyfiket frågar "vad är det för bitar ni sjunger, vem har skrivit dem?" förstår jag ändå litegrann att det jag skrivit gjort intryck. Jag kan inte låta bli att le stort och pekar på mig själv. 

Jag gör saker på scenen jag aldrig vågat prova förut. Jag går över min egen trygga gräns, utmanar det obekväma, utmanar min självtillit och gör mig sårbar. Det får bära eller brista. Det är vackert, får jag höra, och medan jag testar ytterligheterna och vilar i sorgen som kanaliserats genom dikterna har jag bett min motspelare Tobias att bara våga vila i sårbarheten. Inte "göra för görandets skull", utan bara våga "vara" där på scenen. Han sjunger med en lugn sensibilitet, som jag bett om, och det är modigt. Det är något sårbart och vackert när en naturligt stor röst, med en klar och öppen "resonanslåda", sjunger i sotto voce ("under rösten").  

Under en tidigare repetition slog det mig, (men bara för en kort stund, jag har inget intresse av att vara sentimental) att dikternas samlade sorg och smärta kanaliserats och blivit till något vackert och ljust som jag kan ge vidare. Dikterna i verket är skrivna under en femtonårsperiod, i stunder av smärta och ångest, men även under stark passion, och nu har en publik för första gången fått ta del av dem, genom mina sånger. Det känns som ett bokslut och ett kliv in i något nytt, ett positivt bejakande av "självet" och konsten. Det är ett självutlämnande arbete, och processen att skapa en intimitet och kommunikation i "rummet" är inte helt lätt. Jag förstår även att det kanske kommer ta tid för min ensemble att sätta sig in i mitt universum, men jag är oändligt tacksam att de är villiga att försöka.

Tack.